Kolla vad jag hittade i min gamla bildmapp. Detta var för 4 år sedan:

Nu drar jag till stallet och när jag kommer tillbaka ska ni få ett utförligt inlägg om Pims och min träning, vare sig ni vill eller inte! :P

Så känner jag mig nu.=)

De två senaste veckorna med Pim har varit alldeles underbara, allt bara flyter och vi växer tillsammans för varje dag som går.

Jag har inte skrivit om det så mycket här, men det har varit ett rent ******* att få lyfta hans hovar. När han kom kunde man inte ens få upp dem. Sakta men säkert har de gått att lyfta, men istället har han inte velat hålla de uppe. Så någon verkning har det ju inte varit tal om. Ännu värre har det varit om någon annan ska komma och lyfta dem. Då har han blivit som en stackars vildhäst, med skräck i ögonen och en enda tanke: FLY!!! Annars blir jag uppäten.

I Söndags var alltså Emma (Hovis) här och vi skulle se om han gick att verka då. Vi hade väl egentligen inte förväntat oss så mycket, speciellt med tanke på att hon sist inte kunde ta någonting, utan fick öva på att bara lyfta fötterna.

Det började inte bra, han trilskades och hoppade runt i gången på tre ben, halvstegrade sig lite, bet lite här och där, backade in med baken i boxarna, you name it. Men efter en kvarts testande så insåg han att -skit också, denna människan är lika envis som Louise! (Jag kan ge mig på att det är precis så han tänker, det lilla vilddjuret) Sedan stod han som ett ljus och Emma kunde verka ALLA hovarna!! För bara en vecka sedan kunde jag lyfta bakfötterna ordentligt för första gången. Efter det var jag stolt som en tupp och tryckte i honom massa morötter   

(första gången jag kunde lyfta hans bakben, skeptisk häst)

Idag "firar " jag och Pim 2 månader tillsammans.

Tänk att tiden redan gått så fort! Jag ska inte dra en massa om vad vi har lärt oss o.s.v istället tänker jag låta bilderna tala. Jag känner och vet i allafall att han är MIN häst, MIN PÄRLRIMM.

  Gott med mat! Visste ni att hästen bli varm av att tugga? Tänk på att ge hästen extra stråfoder så här i kyligare tider. Ensilage och halm är gott.

Pimmen är perfekt som konstnärligt motiv =D

Kom på att vi nu har haft Bella i lite mer än ett år. Tänkte därför lägga upp en massa bilder på denna underbara pälsbollen Bella. Så se och njut! (klicka för större bilder)

                         <3

Pärlrimm eller Pim som han kallas, kom till mig datumet 10-10-10 och är min första egna häst. Han är född 2008 och är nu 2 år. E: Isidor U: Pamelia

Tanken är att han ska bli min kör- och ridhäst och såklart vän. Han kom som en ohanterad liten räddhare och har redan utvecklat ett självförtoende som heter duga. Vår vardag går mest ut på att ta promenader och träna på att lyfta fötterna, då detta är ett stort problem. Men det går snabbt bättre och bättre.

Pim, min lilla prins!

Bella är ett minishetlands sto som fyller 15 år den 6 juni.

Hon kom till oss hösten -09, alltså har hon inte varit så länge i vår ägo. Hon var varken inriden eller inkörd när hon kom, utan hade gått som sällskapshäst och var tänkt som avelssto. Eftersom att det inte blev några föl efter Bella, så fick vi henne nästan. Hon har dessutom haft fång hela sitt liv, så nu pågår rehabiliteringen av hennes skadade fötter för fullt och det blir sakta bättre.

Vi har börjat med hennes inkörning och inridning, just nu går hon med på lektioner för de allra minsta. Hon är kelig, nyfiken, underbart söt och lite full i fanken.   Samtidigt är hon väldigt känslig och eleverna som rider henne får i tidig ålder känna på hur det är att svänga för vikten, om hon vill såklart ^^.
  

Lollo är en nordsvensk- korsning som är född -92 alltså 18 år gammal och hon har en mankhöjd på cirka 155 cm. Hon har en okänd härstamning och vi vet inte så mycket om hennes bakgrund. Ägare är min mamma.

Vi har ägt henne sedan 5 år tillbaka och innan det var hon en ridskole- och hopphäst. När mamma köpte henne, var hon jätteseg men samtidigt explosiv och kanske missförstådd. Hon kunde inte vara inne i en box eller stå bunden i gången utan att få panik. Det var helt omöjligt att rida iväg ensam ifrån stallet utan att hon skulle vända hem, hon skenade, var lättskrämd och gick oftast inte stoppa utan att dra i munnen. När hon inte var explosiv, var hon istället helt loj och trög och väldigt skänkeldöv, stel och okänslig.

Idag, fem år senare är hon en helt annan häst. Fortfarende lite trög till och från, men jättekänslig och definitivt mycket tryggare och modigare, både på sig själv och omgivningen. Nu är hon den som lär barnen att rida och att stora hästar inte är farliga. Hon går mer och mera mot en nyfiken och lekfull häst, än mot den lättskrämda och blyga häst hon var innan. Jag hoppas vi får många fler år till tillsammans!